En bit takbjälke

En bit takbjälke från sonens hus får bli min nästa skål. Huset är byggt runt 1930 och trädet borde varit planterat andra halvan av 1800-talet. Skulle tro att det är fur. Och det är med vördnad jag sätter träklumpen i bandsågen och får ut några skapliga bitar att gröpa ur.

En skiva med årsringarna sparades så sonen kan läsa dem och fundera över trädets ålder (dendrokronologi).

Efter så många år var träet kruttorrt och verkligen hårt att gröpa ur. Men efter förra skålens erfarenhet vet jag nu att jag kan slå hårt och bestämt tvärs över fibrerna och ska vara lite mer försiktig längs med fibrerna. Med några olika stämjärn (äger ingen skölp… ännu 😊 ) arbetade jag mig ner i träet och fick fram en skålform jag var nöjd med.

Förra skålen slipades med sandpapper, vilket blev väldigt bra. Men denna ska bearbetas med sickel. (Ja, ni vet ju varför 👀 ) så jag skrapade med sickeln åt alla håll och vände och vred på den innan jag såg att det faktiskt gav resultat. Efter en god stunds skrapande kändes den nästan som en nyvunnen vän. Jag började gilla min sickel. Inte nog med att den ger en hyfsat slät yta, med sina runda former ser jag lättare hur rundningen blir i skålen. Det kan annars vara lite förvirrande när träets ådringar ger synvillor.

Under ett antal timmar i mitt inre läranderum har processens dialog snurrat många varv och jag känner mig verkligen som att jag har bättre kontroll över både verktyg och material.

”Någon” föreslog igår att vi skulle kombinera träskålen med exempelvis textil. Min fantasi sträcker sig just nu inte längre än till att lägga en duk i botten av skålen. Känns inte så kreativt. Får ta mig en tur ut i cyberrymden och hämta lite inspiration.

/Pyvve