Dagens utmaning och beslut kretsade kring fodring och knäppning. Klänningen ska vara skön och bekväm att bära. Den ska vara lätt och smidig att ta på och av. Den ska utstråla färgharmoni.
Eftersom min (egenvalda) utmaning i uppgiften är att följa en skiss från A till Ö uteslöt jag alternativen knytrosetter i sidorna samt knäppning vid axeln. Dessa alternativ finns inte med på min ursprungliga skiss. Valet föll på knäppning på bakstyckena där blå färg lyfts fram.
Ett qviltat projekt bör ha någon form av stickningar. Där valde jag, efter vånda och provsömmar, roströd tråd som lyfter fram blomrankan.
Å, jag veeet, min trotjänare borde lämnats in på service för längesen. Den hoppar i stygnen och det blev en del sprättande. Tänkte mycket på mina träprojekt. Hur begränsad man är vid felsågning. I sömnad kan man sprätta och göra om. Tänker på "Westerlunds olika processteg", vad som händer med oss i ögonblick av tillfällig kaos. Ilska. Gråt. Förtvivlan. Eller helt enkelt sprätta, sprätta.
Tänker på Fina Mormor! som lärde mig virka. När det blev fel säger hon glatt att "då repar vi upp och börjar om". Svårare var det inte. Mina runda grytlappar blev till dockmössor. De blev inte riktigt platta. Men då började vi om. Eller så blev det ytterligare en dockmössa. En avslappnad inställning till att det ordnar sig. Bakom detta ligger erfarenhet och förtrogenhet med vad som hänt och vad som går att göra om. Mitt mål är att erövra detta även inom hårdslöjden!
/Pyvve
